Augusti och september är mina triggermånader. Jag fick båda diagnoserna bekräftade i augusti – med 5 års mellanrum och båda cellgiftsbehandlingarna gick till september och framåt. Jag antar att jag drog olyckskortet.
Jag fick diagnosen först i augusti 2015. Jag var 31 år gammal och vi hade en underbar 15 månader gammal dotter, jag var tillbaka på jobbet och njöt av livet som en ung familj. Vi hade precis anmält oss till en knock-down ombyggnad och börjat ticka över livslånga drömmar. Dagisbuggarna tog ut sin rätt och jag höll på att bli sjuk, mycket. Utan att vi visste det hade jag fler saker på gång djupt inombords.
Allt hände en natt när jag kände en knöl ovanför nyckelbenet. Jag vände mig till min man och sa "Jag tror att jag håller på att öppna en burk med maskar"... och det gjorde vi. Några veckor av ansträngande tester, operationer och en slutlig diagnos av Hodgkins lymfom. Vi var så naiva i början, det kom nästan som en lättnad eftersom allt nu var vettigt om varför jag blev sjuk hela tiden. Vi skrotade precis en omgång IVF för att rädda några embryon och efter det gick min kropp in i en nedåtgående spiral och det blev ganska illa innan det blev bättre. Jag lades in på sjukhus före behandling eftersom smärtan var okontrollerbar hemma men när kemoterapin började döda de "stygga noderna" ersattes den intensiva kroppssmärtan med det intensiva illamåendet, migränen och utmattningen med en portacath för att hjälpa mig igenom allt. Men vi kom någonstans, min kropp reagerade bra på protokollet och i slutet av mina 6 månaders cellgiftsbehandling hade jag nått remission.
Allt blev bättre igen. Vi slutförde ombyggnaden av vårt hus och började på nytt, jag fick tillbaka min energi och 2017 var mitt system tillbaka i full gång och en vacker liten överraskning kom, en annan bebis var på väg! Jag har aldrig känt mig så levande och stolt över mig själv. Min kropp hade gett mig en andra chans och gav oss en annan tjej, en lillasyster som min då 4-åring hela tiden frågade efter. Livet var ganska sött.
Sedan... 2020 kom, Covid förändrade vår värld och det gjorde cancern också. Det var tillbaka och med revansch. Den här gången behövde vi vara mer aggressiva och jag behövde en stamcellstransplantation (SCT). Jag vet inte vad som var mer skrämmande, att dö av cancern eller att dö av att försöka döda cancern. Det var en brutal regim och jag träffade alla tänkbara problem. Mina tidigare sex månader med cellgifter 6 kändes som en promenad i parken och jag var tvungen att snabbt sluta jämföra. Den här gången var det en vascath som sedan ersattes med en PIC-linje för att hjälpa mig igenom. Efter att ha skrotat igenom den hårda kemoterapin följdes den av en autolog SCT, mina egna miljontals babystamceller för att rädda mitt liv och hålla cancern borta.
Mycket läkning har skett, min kropp kändes trasig och väldigt skadad. Klimakteriet var ganska omedelbart under behandlingen, utöver allt annat var det svårt att navigera och hitta rätt väg som passade mig. Jag valde ett helhetsgrepp som fungerar än idag. Jag tar ett brett utbud av örtmedicin och CBD-olja för att hjälpa till att reglera och hjälpa till med min kroppsvärk och smärta som har dröjt sig kvar. Det har gått tre år sedan min SCT och vi har gjort enorma förändringar…. Under de mörka dagarna planerade vi att ändra några saker när jag väl hade återhämtat oss och nu reser vi Australien. Vi bestämde oss för att vi behövde leva för idag och leva för vårt Nu. Jag har turen att kunna göra mina 3 månatliga kontroller runt om i Australien där jag har träffat några underbara patologisamlare i några regionala städer och hematologer på olika sjukhus i varje stat vi har rest, alla håller mig i schack så att vi kan fortsätta leva dröm. Vi är inne på vår 18:e månad på resa och det har varit den bästa medicinen, mentalt, fysiskt och känslomässigt.
Inledningsvis var jag förstenad att planera om vi inte kunde följa dem. Men om det är något jag har lärt mig på vägen så är det att livet förändras, men det är upp till oss att anpassa oss vid varje vändning. Fortsätt göra planer, fortsätt drömma och gör bara ändringar för att fortsätta följa dessa drömmar.
Tack till Lauren som så modigt delar med sig av sin historia med målet att ge stöd till dem som är på en liknande resa, samt sprida medvetenhet om lymfom.
På Lymphoma Australia erbjuder vi många gratis resurser och stödtjänster till patienter och deras familjer. Vi är tacksamma för att vår online supportgrupper var till hjälp för Lauren under hennes mörkaste tider.
Om du vill stödja vårt arbete med att hjälpa fler patienter som Lauren, överväg att donera idag.
